Efter kvällens greys´s anatomy så minns jag så väl en utav konversationerna. "Om man inte känner av när någon dör...Om man inte blir ledsen och ödmjuk, då passar man inte in i det här yrket."
Minns så väl första gången jag var med om att någon dog på min praktik när jag bara var 16 år. Lärde känna denna damen under några veckor, försökte bjuda mig godis som hon hade i sin lilla kyl. Men jag tackade vänligt nej. Verkade vara en underbar människa, en morgon när jag kom till min praktik så stod det ett ljus på köksbordet tänd. De berätta att hon somna in, jag kunde inte riktigt ta till mig det eftersom jag hade jobbat under kvällen innan men hon verkade inte annorlunda. Det gjorde så ont i mig, kommer ihåg att jag satt på sköterskans kontor och grät. Hade aldrig varit med om att någon hade dött...det var en hemsk känsla som jag inte kunde hantera. Min farmor och morfar dog när jag gick i lågstadiet men det är inget som jag minns direkt mera än att de inte längre fanns med oss. Så detta var första gången jag reagerade på att någon hade lämnat jordelivet.
Nu har jag en annan relation till döden 9 år senare, många erfarenheter gör att man reagerar annorlunda. Såklart blir man ledsen när någon gammal dör men det är lättare att hantera. Man lider mest med de anhöriga för att de har förlora en livslång kamrat eller en pappa eller mormor.
Mycket beror på ens personliga erfarenheter, att mamma lämnade jordelivet, en nära vän...då fick man känna var riktig sorg var när det kom så nära inpå. Efter att jag blivit mamma så tänker jag på hur skört livet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar